Fotografering, barn och familj

Dopgåva

Ibland tänker jag katastroftankar. Tänk om något händer oss i familjen, tänk om vårt hus brinner ner, tänk om allt jag har kvar är mina minnen… Hm, det här blev ju upplyftande…

 

Jag börjar om. Jag kan se min dotters ansikte framför mig när hon tittar på bilden av Jossan, vår katt, som nu jagar möss i katthimmelen. Blicken är varm, kärleksfull, nostalgisk och med bilden framför sig plockar hon fram minnen av vår fina kisse, som följde med köpet av vårt hus.

 

Jag skäms när hon frågar ”Hur såg jag ut när jag var liten?” och jag inte orkar ta fram den gamla dator som alla våra tidiga digitala bilder ligger på. Jag vet inte ens om datorn går att starta, om bilderna fortfarande finns. Vet inte om jag törs ta reda på det…

 

Glädjen när våra barn fick varsin fotobok från vår Thailandsresa, hur de bläddrar, hur de minns. Vad är det jag försöker säga? Bilder gör sig bäst analogt. En tavla eller en fotobok, eller kanske en hög bilder i en låda. Det är så sorgligt att så många bilder av våra barn kanske kommer att försvinna för alltid på de där disketterna, usb-minnena, datorerna och telefonerna. Kanske är bilderna inte så viktiga? Eller kanske är de det?

 

Jag har börjat att framkalla. Absolut inte allt, men då och då. Någon gång ska jag ta tag i den där gamla datorn, se till att få fram bilderna, men för nu, så är jag glad över att jag i alla fall har börjat!

 

Lilla Penny fick en fotografering i dopgåva, och föräldrarna valde att beställa förstoringar. De bilderna har så mycket större chans att klara sig under Pennys livstid, än de digitala filerna så många av oss är nöjda med. Här är hon, sötnosen. Vilken raring att ha på besök i studion:-)

 

 

barnfotografering

 

barnfotografering

 

barnfotografering

 

barnfotografering

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *